Jahapp, torsdag igen och som sig bör står det kvalitetspass på agendan. När jag strax innan avfärd mot dagis imorse grävde fram snabbskorna så undrade Melker om jag inte skulle ta spikskorna. Helt klockren tanke av honom med tanke på underlaget ute nu, men eftersom jag skulle upp och gnugga på löpbandet på våning 9 så utgår jag från att dom starkt ogillat mig om jag perforerat löpbandets matta, så spiksen får stå i garderoben tills det vankas tartan igen. Efter att jag droppat lillkillarna på dagis så halkade jag mig ned mot jobbet 6,4 km på 30', benen kändes riktigt skarpa trots att man bitvis fick snöpulsa.

Avverkade ett gäng effektiva timmar på jobbet innan jag drog upp till våning 9 och körde igång, värmde 2 lugna km innan jag speedade upp (oja, på agendan stod 10 km snabbdistans). Speedade upp till 3:29-fart, som jag skrivit förr så har jag haft dålig erfaranhet av bandlöpning där man bränt sig för att banden inte alltid är helt juste kalibrerade och jag upplevt att band känns jobbigare åt benen än asfalt. Nåväl, rev av första 5 km i den farten, sedan ökade jag hela andra femman med sista 2 km på 3:20/15. Kändes riktigt bra och absolut inte så att jag sprang halvt ihjäl mig heller, klockade in 34:20 på 10 km... Riktigt nöjd, tror om tanken hade varit att tokgrisa mig heldöd på passet hade det säkert gått att kapa en hel del... Nu kändes passet precis som det var meningen att skulle, kontrollerat från steg 1 till det sista och visst, jobbigt... Men inte tvärjobbigt! In alles 14 km och kanske börjar kroppen vänja sig vid bandlöpning. Tur är väl det eftersom det verkar kunna bli en hel del av den varan i vinter om man får tro pressen...

Imorgon, tidig morgonlufs till våning 9 för styrkepass, jag längtar redan... på allvar!