Sådärdå, då har veckan tickat på till fredag igen, alltid najs på nå´t vis! Och denna fredag är alla barnen friska och på dagis, så jag lämnade dom där. Väl där sprang jag på en annan förälder som drog den blixtrande slutsatsen när han såg min löparutstyrsel.
Förälder: -Jaså, du springer till jobbet?
Jag: -Ja...
Förälder: -Det är skönt då har man det avklarat.
Då jag redan hade en smula bråttom iväg mot jobbet orkade jag inte ge mig in i att jag inte tycker att det är något jag bara vill ha undanstökat. Men det är oftast den hållningen man tar i diskussioner om löpningen med folk som inte är geniunt intresserade. Reflekterade lite över svaret och kom fram till att det är nog den generella bilden av löpning, ett nödvändigt ont för många! Tur att en ynka procent av dessa hajjar det fina med löpningen och ser njutningen, njutningen av ett klockrent lugnt distanspass, njutningen av att på en tartanbana springa sig så trött så man ser stjärnor... Det är fan alltid kul!

I lördags kväll när vi (jag och min kära sambo) promenerade upp till Söder i Sthlm för middag efter loppet så möte vi några som var ute och sprang, varpå jag kom på mig själv med att bli geniunt löpsugen av att se detta även om jag just då var sjukt sliten efter loppet men ändå...

Träningsmässigt så njöt jag mig igenom 9 km hem igår kväll, inte helt överlätta ben faktiskt, men det brukar kunna vara så efter en lång arbetsdag. Imorse efter dagislämning skrapade jag ihop 6,3 km på väg till jobbet, blir en repa vid dagishämtningen också, längtar lite! Fan det är gött och springa!

Njutning på sitt vis också, i oskärpa från i lördags...

Foto: Susanne Sjöstrand