Vad har vi lärt oss av helgen? Att kroppen äro föränderlig minst sagt, förra året inför Bellman så präglades hela den natten av sjukt ont i halsen och det blev ett sista minuten beslut att springa, då gick det riktigt bra... I år präglades fredagen delvis av nå´n form av lajt-ebola, dock mådde jag asbra på kvällen och trodde att kroppen skulle förefalla normal på lördagen, vilket den ju gjorde iofs, tills det skulle springas fort.... Efter förtsa sträckan var jag helt körd och då gick den ändå all-tajm-low för mig på Bellman, jag var mer sliten en efter mitt 10 000 m´s lopp häromveckan. Bara det att min annars hyfsat goda återhämtningsförmåga inte var att känna igen var ju även det ett klart tecken på att fredagens lajt-ebola satt sig i kroppen... Sen är det ju svårt det där, för en del av mina tävlingsförberedelser brukar ju tydligen vara att skaffa sig nå´n form av hypokondri och framkalla sjukdomar... Aja, nog resonerat om det....

Kom ut på ett underbart ÅH-pass igår strax innan mörkret la sig över skogen, passade på att klämma in två varv i Trollskogen i behaglig fart på förvånansvärt oslitna ben. Magiskt när dimman började lägga sig över ängarna också, svängde av förbi Gryta-tippen innan jag var hemma igen, uppskattningsvis 8,6 km på 40'.

Idag blev det från-Toyota-löpning imorse dryga 11,5 km på ganska prick 50', på bra ben igen och skön höstlik luft. Lite positiva kommentarer på vägen också, sånt värmer. Precis som farbrorn som gjorde min morgon för nå´n vecka sedan... "Bra steg, det blir London 2012!". Helt orealistiskt, men som sagt positiva kommentarer värmer och lyfter... Blir kortlöpning tillbaka till Toyota efter utstämpling också.

Ser framemot Stockholm Halvmara på lördag, hoppas allt formnedsättande som Ebolan installerat har gett sig ur kroppen tills, jag har iaf tryckt på avinstallera, frågan e bara hur lång tid det tar innan kroppen hittar alla skräpfiler som finns lite varstans...