Följande konversation utspelade sig imorse mellan en nyväckt Melker och undertecknad:
Melker: Blir det chokladpudding på dagis idag?
Jag, en smula ställd: Eum... Va...
Melker: Blir det chokladpudding på dagis idag?
Jag: Jag vet faktiskt inte.
Melker brister ut i storgråt: DU MÅSTE VETA...
I det läget är det lurigt ska man ljuga och säga att det blir chokladpudding och låta besvikelsen bli stor om det nu inte skulle bli nå´n. Eller utan vetskap säga nej och slåss med vad dom ska hände... Sen finns fintmöjligheten också, idag hjälpt av lite snöfall ute.
Jag: Melker kom, kom så ska du få se.
Så knatar vi iväg till fönstret...
Jag: Titta det är snö ute
Melker: Inte så mycket
Sen är situationen klar och var han fått chokladpudding ifrån har jag ingen aning om, det är ju för övrigt ruggigt äckligt.

Nog om vardagsbestyren hemma, det ska väl handla om träning eller? Imorse blev det löpning dom vanliga 6,4 km från dagis till jobbet på strax under 29' inklusive ett gäng koo-lopp. Benen var ganska sega och vaderna faktiskt mer stela än igår. Hade inget hopp inför lunchpasset som var uppskissat till en snabbdistans på 30-35' progressivt från 3:40-3:25. Packade med mig saker för att kunna köra på löpband för att slippa snön, vet inte vad jag tänkte men jag sket i värmen och stack ut i den friska luften... I och med morgonens feeling var jag inte så optimistisk när jag efter 15' uppvärmning skruvade upp farten, det kändes inte helt klockat. Men ändå bättre än på morgonen, inga vetenskapliga bevis tillhanda för att pricka tiderna, men det kändes rätt och blev progressivt också, in facto var den bästa känslan i löpningen dom sista 10' när farten var som "högst", summerar upp till 34' snabbdistans och nedjogg tillbaka till jobbet, in alles 13,5 km på 57'.